Vecka 7 och 8 är våra åttor ute på prao.
Det är inte alldeles enkelt för våra 14-åringar att helt plötsligt ge sig ut i det tuffa arbetslivet för att söka praoplats. De flesta har lyckats tack vare goda kontakter, men det finns alltid en liten skara elever med trytande självförtroende som väntar in i det sista, innan de ger sig ut för att söka plats. Jag kan lite känna igen mig i dem. Jag hatar att be folk om saker och jag hatar att få ett nej. Jag är vuxen, och de är ungdomar. Kanske befinner de sig i den känsligaste åldern av alla, då man söker en identitet och bekräftelse på att man duger. Hur lätt är det då att sätta sig i en position där man riskerar att få nobben?
Som jag tidigare nämnt får de flesta ett ja, någonstans. De får en chans att visa sig själva och andra att de duger till något, något som tillhör vuxenvärlden. Alla kanske inte tar chansen fullt ut, men många kommer tillbaka med ovärderliga erfarenheter och många gånger ett ökat självförtroende.
Oftast när eleverna själva pratar om vad de fått ut av praon, nämner de materiella saker, såsom vad de fått som tack för ett väl utfört arbete. Innerst inne hoppas jag och tror att de finner praon värdefull av andra anledningar än enbart denna. Jag hoppas att våra åttor får massor av möjligheter att växa, att prova på hur det är att arbeta, att de kanske knyter kontakter inför eventuella feriejobb. Jag hoppas att de tycker att det är värdefullt.
De första praorapporterna börjar ramla in och det är helt klart ett uppvaknande för många av våra elever. Det är tufft att arbeta. Ska bli kul att läsa flera praorapporter på klassernas praobloggar. Nu ser vi fram emot sportlovet.
SvaraRadera